Nu har det som inte får hända hänt igen. Ännu en ungdom har gått bort.
Dena gång berör det mig djupare än någonsin.... Oscar, fina, speciella Oscar. Grannar i 13 år, uppväxta tillsammans. Lekt tillsammans. Första "förhållandet" tillsammans. Första riktiga midsommrarna tillsammans.
Nu är allt slut, det blir inget mer. Aldrig. Någonsin. För ännu en ung själ har gått bort.

Jag fattar inte, fattar verkligen inte. Han är borta, borta...

Jag kommer aldrig möta honom när han går till skoolan och jag till bussen. Inte se han i korridoren. Inte prata mer på msn. Inget. Aldrig.

Förstår ni hur länge det är? jag tror inte jag vet det. aldrig mer någonsin föralltid, liksom.

Med tårarna i ögonen, och med minnena i hjärtat skriver jag detta nu. För jag kommer inte glömma min första bästis. Det gör man bara inte. Inte den som man har fått försvara genom åren för omogna idioter som det finns i Torsby, för de som alltid ska tracka ner på någon, som måste ha en hackkycklig. Jag hoppas att erat samvete kommer ikapp.

Vila i frid, Oscar.
Du har det bra nu. Ingen som nämner normer som du ska vara inom. Nu är du en ängel.