Idag måste jag titulera mig klantigast i världen.

Tjugo i sju sätter jag och Martin oss i bilen för att åka till tågstationen. Jag tar upp telefonen för att kolla klockan. Sedan glömmer jag att jag har tagit upp den utan att lägga tillbaka den, så den hamnar på golvet i bilen. Jag har ingen aning om detta, utan när tåget kommer kliver jag på. När jag ska sätta mig och lyssna på musik inser jag något, telefonen är borta!!!

Jag letar i alla fickor. Nej, ingen telefon. Jag lånar en telefon av en kille på tåget, ringer till Martin. Säger til honom att jag har tappat den i bilen, men han finner ingen. Som tur är ska tåget vänta på ett mörande tåg i tio min så jag springer ut och kollar på backen om den ligger där. (Ovetandes om att den är på golvet) Jag finner ingen telefon!

Går in på tåget igen och letar, men finner ingen. Sen ser jag Martin komma till stationen och springer ut mot honom, han hade funnit den! Jag är lycklig och oerhört lättad. Min telefon blir med mig hem till Torsby.

Jag insåg då att man bli oerhört beroende av telefoner, man klarar sig inte utan dem! Jag höll på att gå panik, verkligen jättemycket. Det var läskigt. Tänk om den skulle vara borta forever (dock var så inte fallet, och den skulle inte varit det heller.) Tanken slår en..... Det är viktigt för oss nu för tiden att ha en telefon. Utan den känner man sig naken.


Mina fina T700 blev med mig hem, härligt! Det är följeslagaren det!