Det känns som att luften har gått ur mig. Som att jag inte har någonting att andas med längre. Allt jag gör är att gråta, gråta och gråta en liten skvätt till.

Idag tog jag bort bilderna som jag hade uppsatta på oss, det kändes verkligen. Och stenen, den ligger kvar på mitt nattduksbord, och jag kan inte ta bort den. Det är som att det är nu som det börjar sjunka in i mig, att jag aldrig mer kommer få pussa dig. Aldrig, det är så himla länge. Den personen som jag har anförtrott mig åt, i åtta månader, är bara borta.

Visserligen är han kvar, han lever som alla andra. Men han är borta i mitt liv.

JAG SAKNAR DIG!
Det är det som jag vill säga. Jag saknar dig, och kommer göra det nu. Vet inte hur det blir när jag ser dig, men vi har bestämt att vi ska vara vänner och prata med varandra. Men det kommer vara tufft i början. Jag kommer gråta, bara för att jag saknar dig. För att jag saknar oss.